Det har varit en tyst o mörk o jobbig period i kroppen ett tag nu,
där jag gått i en oändligt lång korridor
där alla dörrar varit stängda, låsta o oöppningsbara.
Till slut kom jag fram till slutet av den
o möttes av den branta trappen som ledde upp o ut
men som visade sig vara mig övermäktig
o inte ens värd att försöka ta sig upp för….
"Tröttheten" eller fatiguen har varit det som styrt mina dagar
den som gjort att jag inte orkat koncentrera mig så pass att jag
kommit mig för eller ens orkat skriva något här,
för det har varken energin eller orken räckt till.
Denna gång blev den mig så övermäktig
att jag inte ens öppnat Bloggen sedan sist.
Då skall ni veta att skriva o berätta är vanligtvis min glädje o livlina
o nåt jag har enorm glädje av o som gett mig energi.
Men nu har dimman lättat o den värsta hjärntröttheten släppt
o genast vaknar skriv o berättarglädjen igen.
Jag är påväg att vakna igen.
Att försöka skriva ikapp allt som hänt är svårt
men vi har firat en ljuvlig jul i stillhet
o träffat alla våra barn o deras familjer i omgångar.
Ingen av oss har fått Covid eller Omikron,
förrän nu denna vecka då yngste sonen m sambo åkte dit.
Jag har varit orolig över väninnan
som genomgått nåt dramatiskt o livsomvälvande
men som i slutändan visade sig bli både bra o helt ok.
Stefan har fyllt 65 år o är nu pensionär på riktigt.
En aktiv sådan då han helt tappat det i långfärdsskridskor
o åker mot Hofors alla dagar det inte stormar eller toksnöar.
Det har blivit upp emot 110 skridsko-mil hittills denna vinter för honom.
Jag har sakta men säkert börja promenera med hundarna igen
o är nu uppe i över 10000 steg om dagen
det har tagit lite tid men långsamt går också framåt.
Det har varit målet att komma dit igen
o det får räcka för en dam i 70 årsåldern.
Det känns gott i själen o den där dödsångesten som kom med tröttheten
håller på att ge vika för livsbejakelsen o livsglädjen.
Skulle säga att nyfikenheten o förväntningarna på livet
har vaknat till liv på nytt.
Trötthets-skovet är besegrat o jag längtar framåt igen.
Jag kommer nog ALDRIG mer ta en medicinfri månad
för detta var att betala för dyrt.
Så oerhört jobbigt innan man, eller om man ens kommer
tillbaka i forna tiders glans efter att ha återupptagit medicinering igen.
Är ju så pass kommen i ålder att jag nog vågar ta den risken.
Som tur är har vintern varit så vänlig o bjudit på så mycket
isen på Grycken har varit farbar sedan slutet av november
så många timmar har vi tillbringat där.
Åkt spark, gått långa rundor o varit ute vid Dansholmarna o grillat o lekt
med äldste sonen o hans familj.
Det gäller att hitta de där små guldkornen i vardagen
när man inte bör umgås inomhus o nära för tillfället.
Vi försöker ju hålla oss virusfria så länge det bara är möjligt
jag har ju nyss rest mig igen o vill för allt i världen inte golvas igen.
En rolig sak som vi fick i julklapp som jag måste visa
nu vet jag inte om detta är vårt Stjärnsund
Men jag älskar ölbacken,
som för övrigt var knökfull med godsaker när den levererades,
den pryder verkligen sin plats numera bredvid vår grammofon
där den fyllts av våra bästa vinylskivor.
Sedan har jag ätit en glutenfri semla
som fanns på Ica butiken i Hedemora,
himmelskt god o så värd alla onödiga kalorier.
Det var nog 10 år sedan sist så jag var så värd den.
Nu känner jag att skrivstunden är över
o det är dags för att gå ut på promenad.
Blickarna i ryggen säger så ☺️
Men jag återkommer….
Tittade in hos dig hör på bloggen. Fina bilder från naturen och isar som ni färdas på.
Jag är en riktig fegis,,,,,vågar inte mig ut på isen.
Jag har också varit borta från min blogg,,,men har börjat skriva lite igen.
Det är mycket känslor man bär på pgr av pandemi och hälsa,,,,ibland är det skönt att skriva av sig.
Hoppas du får fortsätt att vara fri från baciller .
Va rädd om dig.
Kram Jaana