Fullmåne

Det har varit /är fullmåne 
o jag sover som aldrig förr 😳

(null)
Vanligtvis ligger jag vaken o vrider o vänder mig i sängen dessa fullmåne-nätter.
Men inte denna gång.
Jag har till o med "sovit middag" vilket jag vanligtvis aldrig gör. Eftersom jag har svårt att somna på kvällen då.
Men som sagt "no problem" 
sovit både djupt o länge denna fullmåne-period.
(null)
Normalt när jag har dessa vakennätter ger jag mig på att lösa all världens problem 
vilket jag gör för att må så bra som möjligt 
o för att slippa natt-ångesten över utebliven sömn,
men allt som oftast smyger sig ändå all världens problem på mig,
vilket inte alls gagnar mig att komma till ro o att kunna somna.
Många gånger bestämmer jag mig för att tänka må bra tankar,
eftersom nätterna inte ter sig lika långa, mörka, otäcka o farliga då. 
(null)
De sista gångerna jag haft svårt att sova,
har jag tänkt ut o planerat för sommarens o den absoluta sista Sommarloppisen, 
nio somrar i garaget får vara nog känner jag 🥰 
dessutom går Stefan i pension nästa år 
o det borde vi väl fira med en trevlig semester-sommar o inte ha mig ståendes i garaget. 
Även om jag älskar att ha  sommarloppisen 
o alla dess så otroligt trevliga möten av människor.
Jag tänker att det kommer bli en kanon-sommar,
vädermässigt, loppismässigt 
o Covid-mässigt.
Den bästa någonsin önskar jag mig 😊
Jag tänker på hur det skall bli när jag/vi äntligen vaccinerats,
vågar o kan vi umgås med våra barn o barn-barn som vanligt igen då ?
Som jag längtar nu 💝
Jag vågar dock inte planera för min 70:e födelsedag i September,
eftersom jag inte orkar med att bli besviken en gång till.
(null)
Jag önskar så hett att livet snart blir någorlunda normalt igen.
Det här karantänåret som snart gått vill jag helst bara glömma o gömma undan i minnesbanken.
Måtte vaccinet göra den verkan 
man tror o hoppas på
o ge människorna på jorden 
tillbaka sina liv!
🙏🏼

Vi är på gång igen....

vi har börjat träna igen på lilla gymmet på Sunds-gården,
Eva o jag
två gånger i veckan, ca. en o en halv timme varje gång
Idag var det dags igen o de var två trötta lätt slitna tanter
som möttes upp i omklädningsrummet.
Båda suckade vi djupt men bet ihop o gick in på gymmet
vi kom ut därifrån en o en halv timme senare 
o märkte att livsandarna kviknat till o att energin var tillbaka.
Vi gick sedan helnöjda o glatt pladdrande därifrån.
Säga vad man vill om styrke-träning, 
men gott gör den i lite slitna damers kroppar.
som ni ser behövs träningen då det ofrivilliga träningsuppehållet
pga Covid19, julmaten samt jul-chokladen 
fortfarande ligger som mjuka dåligt pumpade däck runt midjan.
Jag som brukar ha sån disciplin har tappat det ett tag
tröstätit, fikat o även smusslat i mig en o annan godisbit
Resultat visar sig på vågen i form av 2,5 kilo upp, 
så jäkla onödigt, då jag redan mår så dåligt i själen.
Det dåliga måendet har dock inte bara varit av ondo
eftersom jag nu maniskt har döstädat, vårstädat,
rensat ur o ut i absolut varenda skrymsle i huset.
Så otroligt tillfredställande det är
att öppna garderoben eller köksskåpet
o allt är skinande blankt, står rör-rakt o luktar Ajax.
mest glad blir jag åt den förbaskade frysen
som jag måste frosta av varannan till var tredje månad
att även den är isfri o genomgådd
så inget gammalt ligger där o skramlar.
Sedan är det ju svårt att inte få ett litet leende på läpparna
när äntligen solen tittar fram
o det är gudabenådat vackert utanför fönstret.
 
Enda smolket i bägaren är just fönstren
som är alldeles gråprickiga av allt grådask o regn
som vi haft i stort sätt ända fram till nu.
Men just den detaljen väljer jag att bortse ifrån,
för att putsa dem tänker jag inte göra föränn till våren.
För så långtråkigt får jag nog inte
så jag traskar ut i vinterkylan som äntligen kommit
o försöker mig på att få dem rena trots minusgrader.
Nu väntar snart en kvällsrunda med Olle o Stefan
runt den vackra dammen nere på bruket
då jag behöver gå av mig lite mölksyra ur benen
sedan träningspasset tidigare idag.
Ikväll är det tänkt att det inte blir nåt godis som tilltugg till TV tittandet
utan endast några trista nyttiga morots-stänger
som står i ett vattenglas i kylen o väntar på att bli uppätna.
Gu`så trist det låter o verkar.
Skulle tro det blir en tidig kväll för mig
bara för att få slut på "lidandet"
men det gör inget för det är fler i familen som är kvällstrött.
Så troligtvis får jag i vanlig ordning sällskap. 💝
 
 
 
 
 
 
 
 

Goda Minnen är dyrbara 💝vårda dem ❤️

Idag dök det upp ett riktigt härligt minne på Fb.
(null)
Året var 1989 o dottern hade blivit vald till Långshyttans första lucia.
Som bara det var en ära.
När sedan flickorna lussade så kom lokal-teve o filmade! 
Eftersom det var unikt att lussa nere på stålverket, så häftigt !!
Oj vilka minnen som dök upp.
Jag minns det som igår 
hur jag som var med 
under lussandet på eftermiddagen, 
hela tiden fick lov att ha koll på var toaletten fanns,
då jag trodde mig blivit matförgiftad på lunchen jag ätit på Folkets Hus.
Förlåt Pirkko Kerola det var du som hade restaurangen då 😔
Jag kräktes oavbrutet hela eftermiddagen o till slut fick jag kasta in handduken o åka hem.
Vad jag inte visste då var 
att vårt lilla bonus-barn Viktor 
(idag 30 år)
annonserade sin tillkomst. 
(null)
Så otroligt glad jag blev när Lucia-bilden dök upp på en sida som handlar om Långshyttan.
Ibland kan minnen väcka så goa o varma känslor. 💝
Jag är ju annars väldigt restriktiv med att tänka bakåt eller prata minnen.
Det är tyvärr en skada o djup sorg  jag bär med mig från min uppväxt,
som var allt annat än minnesvärd.
Så därför är det bra terapi för mig att hitta goda o bra minnen
o inte bara bli sorgsen eller djupt ledsen när en gammal bild dyker upp.
Inser att jag haft ett fantastiskt bra liv under min vuxentid.
Jag är otroligt lyckligt lottad faktiskt.
Det enda men ändå riktigt stora svåra problem som jag dras med o som ställer till det för mig
är min helt galna telefonfobi.
Jag kan skicka sms utan problem, skriva på Messenger, svara i telefon, men att själv ringa upp det är ren fasa.
Det hänger ihop med telefonterror som jag utsattes för under många år.
Varje gång under många år när telefonen ringde
fick jag nästan panikångest.
Därför tror jag att den jag ringer upp, känner samma obehag som jag en gång i tiden gjorde.
Det blev något bättre när "skvaller-Maja" kom 
för då såg jag vem som ringde,
även om det inte gjorde saken bättre. Tänk att en sån "liten" sak kan prägla o förstöra ens liv så otroligt
o att man inte kan släppa det eller jobba bort det.
Kanske borde jag gått i terapi för det,
ja det är ju inte försent ännu.
Hur som helst insåg idag hur gott ett härligt minne är för i en liten Covid-sorgsen själ.
Fredags-kram på Er alla ❤️