jag som totalt undviker att tänka bakåt
älta gammalt eller ens vara nostalgisk
fick en smärre chock av min reaktion häromdagen
dagarna före midsommar var jag som vanligt ute o tittade
på Hemnet.se ..kollar där med jämna mellanrum
av ren nyfikenhet o utifall mitt drömställe skulle dyka upp
och dessutom ha ett vettigt pris....
och VAD dyker upp på skärmen ..
om inte mitt barndomshem.. i Wij/ Torsåker
där har jag sprungit barfota o plockat kastanjer
det är en STOR kastanj.. trädet man ser till höger
på bilden
på det här kortet ser man huset i bakgrunden o blyga Irene i fronten
i köket där den inbyggda klockan ännu finns kvar
fick jag varje dag dra lodet för att den inte skulle stanna
jag o mamma sov i pigkammaren bakom köket
i "salen" satt jag andäktigt tyst o fint
när prästen kom på besök under "syjuntorna" som
elaka Edith ordnade..
hon bodde på ovanvåningen i det andra huset på gården
som var byns lanthandel
i vilken hon o snälla Erik jobbade
eller åtminstone var han snäll när inte hon var i närheten..
i "rökrummet" satt vi andäktigt på kvällarna
nästan hela byn ibland och tittade på TV
som just börjat sin sändningar..
året var1958
en av dem som jag minns var
Putte Kock med sin cigarr tippande veckans "tolva"
som det blyga nyfikna tysta barn jag var
hängde jag alltid i ladugården där Wångdahl var gårdskarl
vad han hette i förnamn vet jag inte ens..
men jag älskade honom..han var lika tyst o blyg som mig
men mellan oss behövdes inte så många ord
han lärde mig att mocka för korna..att aldrig springa bakom hästen
nåt jag glömde en dag o det höll på att kosta mig livet
han lärde mig att älska djur
"sista sommaren" födde vi upp en älgkalv med nappflaska
den fick senare flytta till Furuviks djurpark..
han lärde mig cykla..
han lärde mig åka skidor ..trots att jag är passgångare
och han var Gotlänning och aldrig någonsin tidigare åkt på dylika
han var den pappa jag så innerligt saknade
jag hade flera sådana extra-pappor i mitt unga liv
fosterpappa Harald..morbror Sven..min morfar (fram till 8år då han dog)
och så Pär då ..som ägde gården jag bodde i
Pär var "ungkarl" trots fyllda 55
han snusade i näsan o nös så jag gapskrattade
han var stor, rund o ståndsmässig
han hade ju hemmanet o två lanthandlar
en i Wij o en i Hoo
jag åkte ofta i hans två växlade T-ford till Hoo
för att fylla på lagren..
aaj..vilka minnen som väcks av detta..
Pär hade anställt mamma som hushållerska
för att hon skulle kunna "ta hand om mig själv"
o jag skulle slippa bo i fosterhem..
vaddå "fosterhem" jag visste ju inget annat
och att som fyraåring inte fatta varför
jag inte fick komma hem igen till "mamma o pappa"
det var en hemsk tid..
här börjar min mardrömmar som förföljer mig än idag
med jämna mellanrum..
kanske därför jag reagerar så starkt
på att kunna "gå omkring" i huset där jag tillbringade
nästa 5 år av mitt liv..och som jag kom att älska så..
som gav mig en sån trygghet och så mycken kärlek
precis allt det som jag så innerligt saknade då
när jag längtade "hem till mamm o pappa"
som inte var min mamma o pappa..
svårt att förstå nu
ännu svårare att fatta när man bara är en liten telning på 4 år
det var meningen att jag skulle ärvt detta hemman
för Pär hade inga arvingar o ville adoptera mig
vilket inte gick utan att först vara gift med mamma
så han friade till min mamma
det var andra gången i mitt liv jag fick börja om
för då flydde hon hals över huvud
och tog jobb i Hofors på järnverket
och jag fick börja klara mig själv..stora flickan som jag var !!
trots att hon visste att Pär inte var intresserad av kvinnor..
och dessutom lovade henne full frihet under diskression
nåt jag läste i ett brev han skrev till henne när han friade
som jag hittade när jag gick igenom min mors tillhörigheter
långt efter hennes död..
och att han älskade mig som sitt eget barn
det barn han aldrig skulle komma att få..
han dog ensam o sorgsen endast fem år senare
o huset gick till arvsfonden ... och är idag ett Aktiebolag..
och nu är det ute till försäljning för 2,5 miljoner
man har styckat av marken o sålt den
den var tidigare Torsåkers kommuns (som det då hette)
största bondgård ...arealmässigt alltså..rikaste vet jag inte
och jag sitter med huvudet fullt av surr
är nostalgisk..gråtmild och överväldigad
skulle kunna skriva en bok om de där fem åren
de fem år som formade mig till den människa jag är idag
de fem år som gett mig styrkan att välja livet
hur jävligt det än varit...
jag känner sån innerlig tacksamhet över de där åren
och ändå en stor sorg över att inte ha
de där miljonerna liggandes i madrassen
jag skulle kunna tänka mig att sluta cirkeln
och bo där tills man bär ut mig med fötterna först..
ljus o värme från en skakad Irene
