gick vi genom storskogen mot Undvika för att ta sjövägen hem sedan.
Det är en trevlig runda o vovvarna brukar älska den. Så även idag.
Väl ute på isen får alltid Olle spring lös o idag även Bruno.
Jag hade hans boll med mig som han älskar så jag var lugn i att han skulle hålla sig omkring oss.
Vilket skulle visa sig vara dagens o resten av livets största misstag.
För rätt som det var fick han upp doften efter nåt riktigt spännande o försvann upp i den mest otillgängliga terräng man kan tänka sig.
Stefan lekte berg-get o tog sig upp på branten efter den nu totalt försvunna helt tysta lilla hunden.
Stefan kom tillbaka efter 45 minuter,
orolig, tomhänt o lika upprörd som jag redan var.
Bruno är en liten tunnhårig o frusen hund, o han vill gärna ha täckjacka på sig på promenaden för att inte frysa sig fördärvad.
Men idag hade hade han bara sin sele på sig, det var visserligen bara två grader kallt,
men det hade aviserats en riktigt kylig natt, så vi förstod att vi inte hade så gott om tid att hitta honom
om vi skulle hitta honom levande.
Han kunde ju dessutom ha fastnat i den oländiga terrängen, vilken fasa.
Jag gick fram o tillbaka på isen i närheten av där han sprang upp på berget,
i hopp om att han skulle leta sig tillbaka till oss.
Medan Stefan o Olle tog sig mot Klackens högsta punkt i hopp om att kanske Bruno skulle försöka leta sig hemåt.
Tänk er min lycka när Stefan efter ca en timmes totalt tröstlöst letande ringde det förlösande samtalet att han hittat den lille rymmaren.
En liten rackare som obekymrat var ute på egen promenad på stigar uppe på berget som vi brukar gå på av o till.
Nu har han för tid o evigt förbrukat sina chanser till "frigång"
för huvudvärken o det höga blodtrycket han gav mig idag,
är inte nyttigt för mig
Så några fler walk about-rundor blir det tyvärr inte för frihets-älskaren Bruno om jag får o kan bestämma.
Lilla tokiga voffen❤️🐶❤️ sååå skönt att det blev ett lyckligt slut🥰❤️👏❤️
skriven