berättade jag om huset i Berg/Torsåker
som fyllde mig med skräck när jag var liten
men som nu krympt till ett fint litet pittoreskt ställe
där jag skulle kunna tänka mig att leva och bo
som vanligt när jag har tid över
surfar jag ofta på Hemnet.se
och vad hittar jag där om inte
ännu ett grannhus till mitt barndomshem
"Grundviks"
till det hör det fina slaggstenshuset som kallas kvarnhuset
o som drivits som sommarkafé under några år
som jag också skrev om
i Grundviks hus har jag också lekt ett otal gånger
dock inte inne i själva stora huset
det var jag inte "fin" nog till
men det finns en ingång på gaveln
(den lilla utbyggnaden på gaveln på huset)
som leder upp till en lten uthyrningslägenhet
där var jag ofta som barn
många var de familjer som kom o gick
o alla hade de barn i min ålder..turligt nog
en av dem hette Svälas
o hade en pojke som hette Anders
naturligtvis fick vi inte leka på
betongrampen som leder fram till dammluckorna
och den livsfaliga turbinen
men säg det barn som lyssnar
eller lyder sin föräldrar till 100 %
och nu var vi så stora så Å-gubben
trodde vi inte längre på..
lika lite som jul-tomten som jag upptäckt var morbror Sven..
eller åtminstone hade han lånat hans armbandsur..???
en dag (7 maj 1960) lekte vi glada i hågen nere vid ån
Siw Jansson..jag o Anders Svälas
vi skickade båtar till varandra i den strömmande ån
Anders stod nästan ända nere vid dammluckorna
för att ta emot dem o vi flickor stod på bryggan vid huset
rätt som det är drattar Anders i det djupa strida vattnet
farligt nära dammluckorna/turbinen o en säker död
jag rusar dit..gör allt jag kan för att
få tag på honom ..men gång på gång sjunker han
jag tappar taget..han sprattlar o är tung
jag håller så länge jag bara orkar o kan
Siw springer efter hans mamma o pappa
som kommer efter vad som känns som evigheter
och äntligen får vi upp den nu halvt drunknade pojken
vilken chock men samtidigt vilken lycka
vi..Siw o jag fick 50 kronor (massor av pengar då)
insatt på våra sparböcker av hans föräldrar
och vi..Siw o jag blev veckan hjältar i skolan
så stolta o glada vi var..
tidningen kom o gjorde en intervju
jag blev nominerad till årets hjälte
och en guldklocka var första priset
vilken jag också vann det året
men det fick jag reda på av en "olyckshändelse"
först 4 år senare
min mamma undanhöll det för mig
och gömde klockan o diplomet i sin "värdelåda"
men när vi skulle flytta till Hofors
och vi packade våra saker råkade jag tappa lådan
som gick upp o klockan o Diplomet föll ur
då uppdagades även det sveket
jag var oerhört ledsen..sårad o besviken
jag kan känna den där svarta sorgen o besvikelsen
i hjärtat ännu idag..
så stolt jag skulle varit över klockan
som nu bara blev en påminnelse om
lögn svek o besvikelse..
jag sålde den när jag blev 18 år
för att slippa bli påmind..
den betalade mitt körkort =)
så jag har haft mycken glädje av den i alla fall
"inget ont som inte har nåt gott med sig"
ljus o värme // Irene
