vet ni..

sakta o varsamt låter jag kroppen vakna
jag dras mot köket
då kaffesuget är större
än rädslan att nervsmärtan skall vara mig övermäktig
 
sovit gott inatt med två nöjda/empatiska hårbollar
tätt tryckta mot min kropp
det var längesedan vi sov bredvid varandra
då rädslan för fästingar satt ett kompostgaller emellan oss
o sovplatser på varsin sida om det
 
men inatt kröp jag upp i gästsängen
o där kurade vi ihop oss alla tre natten lång
somnade gott i fullmånens sken
o vaknade utvilad o stark nog att "fånga dagen"
 
dagen som bjuder på bra väder
lätt molnighet o en svag sval bris
precis så vill jag ha det just nu
så att kroppens brännande tentakler lugnar ner sig
 
mannen i mitt liv som införskaffat en kajak
har väntat otåligt på att ta en premiärtur
nu är han ute på den o jag väntar oroligt här hemma
för vinden är inte helt stilla
o han är inte heller nån van o färdig paddlare precis
 
nåja, släpper det o njuter av hett kaffe
Fröbröd med ost o egenodlad tomat
just precis nu känns livet okej igen
 
mörker-monstret får vila idag
jag orkar inte gråta mer
speciellt inte över mig själv
för det är verkligen inte jag 
för jag är ju livsglädje, skratt o prat 
 
varför jag inte kan undvika att falla
vet jag inte, men smärta utöver allt förstånd
gör märkliga saker med hjärnan
jag som tror mig vara sååå stark
duktig o tålig
 
men när ilningarna sätter in o borrar sig genom min kropp
bryts jag ner o dör en smula
för att sedan sakta ta mig framåt 
uppåt o tilbaka,
tillbaka dit där jag hör hemma 
där vi alla förtjänar att vara sjuka som friska
 
i vardagen som är uthärdlig, varm o välkomnande
 
vet ni,
jag är påväg dit igen
om bara så med myrsteg
sakta går också framåt
 
för idag gråter jag inte längre över min situation
bara det är en framsteg
 
om än litet
 
tänk vad sömn o förhatlig medicin kan göra
men ibland får man tacksamt böja sin styva nacke
ta emot det som bjuds i form av smärtlindring
strunta i biverkning, varningstexter o rus
 
hjälpa kroppen på traven lite
att hela o läka sig
 
envishet är en dygd
men ett otyg när man är hallstarrig också
 
nu vet jag bättre
 
eller hur var det nu
 
Frid Irene