vet ni..

sakta o varsamt låter jag kroppen vakna
jag dras mot köket
då kaffesuget är större
än rädslan att nervsmärtan skall vara mig övermäktig
 
sovit gott inatt med två nöjda/empatiska hårbollar
tätt tryckta mot min kropp
det var längesedan vi sov bredvid varandra
då rädslan för fästingar satt ett kompostgaller emellan oss
o sovplatser på varsin sida om det
 
men inatt kröp jag upp i gästsängen
o där kurade vi ihop oss alla tre natten lång
somnade gott i fullmånens sken
o vaknade utvilad o stark nog att "fånga dagen"
 
dagen som bjuder på bra väder
lätt molnighet o en svag sval bris
precis så vill jag ha det just nu
så att kroppens brännande tentakler lugnar ner sig
 
mannen i mitt liv som införskaffat en kajak
har väntat otåligt på att ta en premiärtur
nu är han ute på den o jag väntar oroligt här hemma
för vinden är inte helt stilla
o han är inte heller nån van o färdig paddlare precis
 
nåja, släpper det o njuter av hett kaffe
Fröbröd med ost o egenodlad tomat
just precis nu känns livet okej igen
 
mörker-monstret får vila idag
jag orkar inte gråta mer
speciellt inte över mig själv
för det är verkligen inte jag 
för jag är ju livsglädje, skratt o prat 
 
varför jag inte kan undvika att falla
vet jag inte, men smärta utöver allt förstånd
gör märkliga saker med hjärnan
jag som tror mig vara sååå stark
duktig o tålig
 
men när ilningarna sätter in o borrar sig genom min kropp
bryts jag ner o dör en smula
för att sedan sakta ta mig framåt 
uppåt o tilbaka,
tillbaka dit där jag hör hemma 
där vi alla förtjänar att vara sjuka som friska
 
i vardagen som är uthärdlig, varm o välkomnande
 
vet ni,
jag är påväg dit igen
om bara så med myrsteg
sakta går också framåt
 
för idag gråter jag inte längre över min situation
bara det är en framsteg
 
om än litet
 
tänk vad sömn o förhatlig medicin kan göra
men ibland får man tacksamt böja sin styva nacke
ta emot det som bjuds i form av smärtlindring
strunta i biverkning, varningstexter o rus
 
hjälpa kroppen på traven lite
att hela o läka sig
 
envishet är en dygd
men ett otyg när man är hallstarrig också
 
nu vet jag bättre
 
eller hur var det nu
 
Frid Irene
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

smärta härdar

 
dyker så djupt 
att jag inte vet om jag tar mig upp till ytan igen
 
allt rasar
känner mig så ensam
trots att jag inte är det
 
idag känns universum större än någonsin
oändligeheten skrämmande
o glädjen lika långt borta
 
nervsmärtorna plågar mig
o tar mig till mörka platser som jag inte vill besöka
 
nervsmärta o sorgsenhet..går hand i hand
märker jag nu
 
det var år o dagar sedan jag grät över mig själv
idag kan jag inte sluta
 
befriande, näe det kan jag inte påstå
inte ens tröstande
 
som ett litet nystan
rullar jag ihop mig
gömmer mig i mig själv
o bara vill försvinna in i vackra drömmars land
 
avundsjukt läser jag alla "hejsan hoppsan" statusar på Facebook
utanförskapet känns påtagligt just idag
vill också vara med i den gemenskapen
 
slickar de öppna såren
men vad hjälper det
när nya uppstår hela tiden
 
hopplöshetens rand står framför mig
lockar o pockar
jag velar o backar
va fan är detta som kletat sig på mig
 
smärta härdar-
det dödar inte
 
vem upfann dessa floskler
"smärta" dödar visst
känslor, glädje o livsgnistan dödar den
 
idag skiner solen utan att värma mig
för jag är inte mottaglig
 
sorgsenheten har parkerat i mitt hjärta
trots att det råder parkeringsförbud för sådant där
 
bestämmer mig för att ändå gå ner på marknaden
trasig, utanför, otillräcklig o "naken"
kanske hittar jag glädjen där
 
om inte annat så har jag övervunnit mig själv
o trotsat alla fysikens lagar
bara genom att ta mig ut
 
för egentligen är det en OMÖJLIGHET idag
men eftersom jag är en obstinat o hallstarrig kvinna
tar ordet OMÖJLIGT mig vidare
 
för det just det ordet finns inte i min värld
 
Frid Irene
 
 
 

"vill inte"

Sitter med andra koppen kaffe vid köksbordet med tänt ljus
o en galet kelsjuk hund som mår bättre idag.
 
 
Dessvärre vaknade jag sorgsen
 
 
Regnet har just dragit in över åkern,
det är höstväder ute idag
o det börjar bli dags att ta fram värmeljus o vackra ull-pläden.
 
Med hösten kommer mörker, frisk hög luft o kyla
det är min årstid,
då jag brukar må som bäst
både kroppsligt o själsligt
men just idag känner jag mig bara sorgsen 
 
försöker skaka av mig känslan
vet ju att det är så här
 
att den här sorgsenheten kommer o går
men just idag gör den förtvivlat ont
avgrunds-ont
 
klär sakta o motvilligt på mig
gör mig i ordning för morgonrundan
tar fram stövlarna
 
då bryter solen igenom
om så bara för en sekund
men ljuset fanns där
 
hundarna följer motvilligt med ut
fattar inte varför matte absolut måste ut just nu
ändå är det för deras skull jag traskar iväg
 
jag andas in den kalla friska luften
fyller lungorna med livsgivande syre
känner hur livsandarna yrvaket vaknar till liv
pockar på uppmärksamhet
viskar "du lever, du är älskad, du behövs"
 
jag svarar, "jag vet o hjärnan vet"
men frågar "varför känner inte hjärtat det också"
 
Frid Irene