jag är höggravid med beräknad nedkomst 18 augusti.
Allt har gått som på räls o graviditeten har varit fantastisk,
jag har gått upp endast 8 kilo o är i fin form, mår prima o är lycklig,
detta trots att jag är "hela 38 år gammal !! "
Vilket i början på nittiotalet var i sista momangen,
lite märkligt för idag 2020 börjar många skaffa sitt första barn vid den "sena" åldern.
Tiderna förändras snabbt.
Nåja, jag har precis tapetserat äldste sonens rum färdigt o känner mig stolt o nöjd
för nu är jag klar med allt inför förlossningen, då börjar jag plötsligt må lite illa o nåt känns väldigt fel !
Går upp till köket, där kräks jag upp massor av färskt blod o sedan börjar tre veckors helvete.
Åker akut in till Avesta sjukhus o blir direkt inlagd på BB ( BB fanns ff kvar där då)
Får dropp insatt då det upptäcks att jag inte kan få ner ens en mun vatten,
utan det kommer i retur inom ett par sekunder.
Tur är väl det annars hade jag nog kvävts.
Dagarna går o man avvaktar igångstart av förlossningen eftersom det enligt mätningar o ultraljud är nåt lilla babyn i magen tydligen behöver.
Men efter elva dygn med dropp är mina vener så onda pga det kärlretande droppet,
att de beslutar göra en gastroskopi för att kolla vad som felas.
Jag har då inte fått ner en droppe eller smula av nåt under hela tiden o har tappat allt jag gått upp under graviditeten.
Nu är det lite kris o jag är så trasig o slut så jag orkar snart inte mer.
De söver mig mot min vilja o utför gastroskopin utan att komma ner genom matstrupen som är helt tilltäppt av magsäcken som tryckts upp av barnet i magen. Det är stopp helt enkelt !
Jag får Losec intravenöst o jag blir spritt språngande galen, eftersom jag uttryckligen bett om ingen medicinering utan att prata m mig först,
tänk er då att vakna o se att de tillsatt medicin i droppet ändå 😟
Nu är goda råd dyra, de har en helt urlakad höggravid rabiat kvinna på avdelningen o som vägrar att ens prata med medicin-läkaren som fattade medicinerings-beslutet
Så man kontaktar Falu BB o jag flyttas dit omgående.
Väl i Falun sätter men direkt in en CVK vilket underlättade enormt för mig, då alla mina arm-vener nu var helt söndertrasade av droppet jag inte alls klarade av eller tålde.
Nu hämtar jag igen både kraft o ork,
så efter 6 dygn ber jag om att vi skulle testa att sätta igång förlossningen eftersom jag så gärna vill föda ett av barnen genom den "normala" utgången.
Efter 12 timmar ger man upp, jag fick inga värkar eller åtminstone inte födslovärkar.
Besviken åkte Stefan hem igen o jag grät lite i min ensamhet o frustration.
Det hade nu gått 17 jäkla jobbiga dygn o jag var otroligt nedstämd.
Den snällaste läkaren de hade på BB kom o tröstade mig o sa att på måndag (det var fredag nu) kommer du att få vakensnitt så då får du se din lilla kille födas i alla fall.
Helgen gick i snigelfart o måndagen den 30 juli rullades jag iväg till operation,
men tror ni inte på fan, att det jäklades igen !
Några akuta operationer måste göras på alla operationssalarna pga en jättestor olycka, så jag fick åka ner till BB o vänta ytterligare ett dygn.
Stefan fick ännu en gång vända tillbaka till jobbet o nu tror jag att till o med han var frustrerad o lätt orolig.
Tisdag morgon
jag borstar inte ens tänderna utan jag ligger i sängen håglös o deprimerad,
då händer det äntligen, man kommer o säger att nu är det dags.
Väl på operationsbordet går det snabbt, Viktor föddes 6 minuter efter att ingreppet påbörjats, 10 minuter över 10 den 31 juli, han är stor o fin väger 3850g o är 54 cm lång, jag hinner precis se honom o konstaterar att han har
lika mycket hår som ett penntroll o är alledeles underbar ❤️
Sen ser jag läkarnas oroade ögon o hör hur de nervöst skickar iväg Stefan o Viktor från mig
o jag sövs i samma sekund,
för där o då har livmodern brustit o livet håller formligen på att rinna ur mig på operationsbordet.
Jag håller på att förblöda 😢
så det första skriket missar jag, men jag överlever istället.
Ingen kan vara mer tacksam än jag för duktiga kirurger, för de har mer än en gång räddat mitt liv. detta var andra gången just kring barnafödande.
Första gången var när jag väntade mitt första barn, eller egentligen mina första barn, då de var tvillingar o men det ena barnet dog i magen.
Berättar mer om det snart då det 1 april 2021 är 50 år sedan.
Nåja, tillbaka till 31 juli 1990.
Några timmar efter operationen,
vaknar jag av Stefans försiktiga men glada stämma,
han ser orolig ut,
men är också så otroligt stolt över att ha fått de första timmarna med Viktor alldeles själv,
han har klippt navelsträngen,
badat honom o klätt honom fint
o fått tag på en säng som det redan stod namnet Viktor på,
vilket betyder segrare,
så det fick han heta.
Idag fyller denna fina kille 30 år o det är första gången någonsin vi inte ses på hans födelsedag, allt pga Covid19.
Även om Blekinge o Karlskrona är förskonade från Corona, så har vi ändå bestämt att ses senare.
Han blir härligt o roligt firad ändå det vet jag,
det känns bra i mamma hjärtat.
Viktor 1 år
Viktor snart 30-år
