jag vet att lite extra god mat ligger i kylen i väntan på tillagning.
Jag brukar sitta länge vid frukostbordet o njuta av att bara vara.
Tänka på vad som hänt under veckan o vara tacksam över livet.
Denna vecka är inget undantag
fast det är bara det att när jag summerar så inser jag att veckan varit en berg o dalbana o huset är för ovanligheten skull ostädat 😳
Måndagen var extremt bra, fint väder, lång ljuvlig promenad på isen m Olle medan Stefan åkte skridskor.
Byte av sängkläder stod på agendan o lite allmänt hushålls-pyssel.
Enda aber denna dag var att det inte var nåt skidskytte VM på teven.
Jag följer ju det slaviskt då det är extremt spännande varje tävling.
Tisdag var det äntligen dags att ta upp träningen igen,
efter några snoriga dagar som inkluderade ett negativt covid-test.
Jag hann med en riktigt lång runda på isen med Stefan o Olle också.
Den var nödvändig eftersom jag nog annars skulle fått jordens träningsvärk.
Kroppen protesterade vilt nämligen efter träningspasset.
Så dagen gick åt att både vila i tevesoffan
o att försöka promenera bort all mjölksyra i mina trötta muskler.
Sådana dagar funderar man på om verkligen gamla tanter skall träna styrketräning 😳
På Onsdagen hade vänninan o jag trots pandemi o hålla avstånd-tider bestämt oss för att våga ses o äta kräftor.
Blev en underbar kväll, med egenfångade kräftor o mycket prat,
skratt o även lite välbehövlig gråt.
Då vi båda är mycket tagna av tidens
rådande mörka jobbiga
o dystra omständigheter.
Att kunna sitta vid ett bord med två relativt säkra meters avstånd o få njuta av Gryckens läckerheter blev lite för mycket känslomässigt emellanåt,
o det brast ibland.
Att gråta en skvätt var o varannan dag har blivit vardagsmat här hemma i "Elvan"
Kallar fina huset Elvan då vi bor i nummer elva, det passar så bra för huset är en riktig ljuvlig "älva"
Livet har verkligen blivit ett känslokaos i dessa så oroliga pandemi tider o det börjar bli svårt hitta guldkornen o genuina glädjen i vardagen.
Men är så tacksam över att vi löste det logistiskt o kunde ses, så otroligt nödvändigt o behövlig,
livet kändes nästan normalt igen,
visserligen tränar vi ihop på gymmet men det är liksom inte alls samma sak.
Då orkar/hinner vi inte prata av oss på samma sätt som det blir när man ses över lite kräftor o ett glas vitt vin.
Så kom då torsdagen, hade jag vetat vilken känslomässig berg o dalbana dagen skulle bli hade jag legat kvar i sängen o "sjukskrivit" mig.
Det var träning som vanligt på morgonen, som gick alldeles utmärkt o i rasande fart.
Eftersom jag skulle till stan i några viktiga ärenden på förmiddagen.
När jag ändå skulle till stan packade jag bilen full med saker som skulle till återvinningen, paket som skulle skickas, burkar som skulle pantas, o stressade lite eftersom lille Olle alltid blir så upprörd när nån lämnar
huset.
Så såg till att snabbt komma iväg för att göra pinan kort för honom, dessutom är jag alltid lätt oroad varje gång jag måste ut bland folk,
eftersom jag är maniskt rädd att smittas av Corona, så jag ville bara iväg o göra pinan så kort som möjligt 😔
Väl framme i stan skulle jag allra först innan annat nödvändigt ont skulle uträttas, lämna in ett paket på OK.
Då hittar jag inte min handväska 😱
PANIK !!!!
för i den hade jag allt jag behövde för mina ärenden i stan !!
Plånbok, körkort, mobil, munskydd, handsprit o "kom ihåg" /inköpslistor.
Jag bröt ihop o grät ohejdat där jag stod vid bilen,
när jag insåg att allt annat skit kommit med utom väskan,
som var den viktigaste attiraljen just då.
Men väskan den stod kvar innanför dörren hemma i Stjärnsund 2,5 mil bort 😢
Där o då gick ridån ner för mig o dagen var totalförstörd.
Nu löste det sig med allt ändå,
men det tog lite längre tid,
stressade mig så jag fick utslag
o fick mig att gråta över det tre gånger under dagen.
Stefan försökte trösta mig efter bästa förmåga när jag väl kom hem,
men log mest åt min fadäs.
Väninnan som har varit mitt bollplank
under det här året,
plingade på dörren på eftermiddagen med en fin bukett tulpaner,
det var nog bästa plåstret igår,
hon hörde min förtvivlan o besvikelse när vi pratades vid telefonen efter att jag återvänt hem o hämtat den förbannade väskan.
För jag sansade mig o insåg jag att det bara var att åka hem igen, hämta väskan o börja om
o låtsas som det regnade.
Ingen kunde ju ändå hjälpa mig ur situationen igår, detta var nåt jag måste lösa själv.
Idag fredag tänker jag vara snäll emot mig själv
duscha varmt, göra lite kroppsvård, färga ögonbrynen, sätta på mig nåt fint o intala hjärnan att jag duger som jag är,
skita i att städa o bara göra det allra nödvändigaste
laga nåt riktigt gott till fredagsmiddag
Sedan somnar jag nog i tevesoffan då jag endast lyckades sova lite drygt tre timmar inatt bara för gårdagens fadäs.
