det är något jag oroat mig över sedan den 18 september !!
då jag var på undersökning på ögonmottagningen i Falun
o fotograferade ögonbotten i vänster öga.
Man hade sett att ett födelsemärke plötsligt dykt upp i mitt vänstra öga
vid det senaste optikerbesöket i början av Mars,
så den duktiga uppmärksamme optikern skickade en akut-remiss till ögon i Falun
nu blev det inte bättre än att jag föll mellan stolarna pga Covid19
så väntan på besöket blev drygt 6 månader !!!
Så när den lätt stressade o trötte läkaren jag träffade vid besöket
började prata "eventuellt växande födelsemärke"
tappade jag det helt o hörde sedan bara "ond bråd död"
Jag har ju jobbat 15 år i "branschen", med diagnoser,
så vet ju exakt vad ett elakartat födelsemärke i ögat betyder
har det dessutom börjat skicka ut metastaser till lungor o lever
så hinner man ju knappt hem från sjukhusbesöket innan man är död !
så det var en bruten Irene som möttes upp av Stefan utanför sjukhuset
han fick ju inte vara med på grund av det där jäkla viruset vi dras med just nu
vilket är snudd på omänskligt i just sådana här situatoner
Hade verkligen behövt honom med mig vid besöket,
då jag är helt säker på att vi hade hört två olika versioner av samtalet.
Vilket i detta fall säkerligen sparat mig många tårar.
jag sov inte, jag kunde inte sluta hyperventilera, jag grät varannan minut
jag var livrädd, jag hade en enorm dödsångest,
dessutom om det värsta senariot skulle visa sig
var jag så förbannad eftersom det gått så lång tid från remissdagen till besöket!!
att läkaren bad så väldigt mycket om ursäkt för det
kunde jag inte ta...utan jag bad honom bara vara tyst
o sedan bad jag att få gå därifrån.
jag levde hemma i detta inferno i 5 dagar,
i väntan på att höra ifrån sjukhuset igen
då läkaren skulle konsultera en kollega först
innan han kunde/ville ge mig slutgiltig diagnos
helvetes jävlar.....
innan jag ringde upp dem...
då orkade jag inte vänta mer...
jag fick prata med en underbar sköterska
som lovade mig att jag kunde sova lugnt
sluta oroa mig för det värsta..
nåt mer fick eller kunde hon inte säga
men det lugnade ändå mig såpass
så att pulsen äntligen gick ner i normalläge igen
så kom då dagen förra veckan
då jag fick livet tillbaka igen...
det förbaskade födelsemärket finns kvar
oroar fortfarande lite
eftersom man inte helt kan frisk-skriva mig
men jag kommer nu kollas upp noga ett par tre gånger per år- livet ut
för det finns en avsevärd risk att det blir/är malingt
vilket man nu isåfall kan se vid jämförelser av bilderna
från gång till annan.
Där o då..
om det blir så illa,
sätts omedelbart stopp-medicinering in
men just nu mår jag bra
försöker sluta oroa mig
men inget ont som inte har nåt gott med sig
för nu har vi förstått att jag måste lära Stefan
inloggningarna på dator o telefon
kunna betala räkningarna via internet
lära sig använda swish
hur pannan, diskmaskinen, tvättmaskinen o andra hushållsmaskiner fungerar
mata Olle, klippa klorna, bada honom o kamma ur ullen ur pälsen,mm.
det är ju jag som sköter markservicen,
vilket jag trivs alldeles utmärkt med o valt att ha,
men det ställer ju till det om jag hamnar på sjukhus eller ännu värre...
sånt har vi inte känt att vi behövt oroa oss över tidigare
men det lärde vi oss nu,
hur snabbt saker o ting kan ändras ,
från den ena dagen till den andra
men just nu är jag bara så oerhört tacksam
över livet,
för det är fantastiskt att leva
Tack !
förresten så fick jag tillbaka halsbandet jag tappat bort
nån hade hittat det på gymmet o hängde upp det på väggen där!
Stort tack till den som var så ärlig !
Vännen, jag förstår din ångest precis.
Har gått igenom likvärdigt.
😔
Massor med kramar♥️