Dagbok om livet o dess ljus o mörker

När tiden stannar o allt blir tyst mörkt o rädslorna o skräcken tittar fram.

Det är då man behöver sin innersta styrka o sin sisu man inte visste att man hade.

När förtvivlan tar över förnuftet o du faller ihop i tröstlös gråt. 

Just nu är jag där, 

så förlåt dålig uppdatering 

men jag orkar inte riktigt dela med mig av min annars så lugna o trygga vardag just nu 😔

Det har hänt så mycket svårt den sista tiden att jag håller på att gå sönder av oro förtvivlan o trötthet.

Så för att orka med vardagen 

behöver jag all den lilla kraft o energi jag ändå fortfarande har kvar,

till att få vardagen att fungera,

för nu är det tufft för Irene.

Inget är enkelt o rör-rakt i min värld just nu 

för oron förtar allt gott som trots allt finns runt omkring mig.

Som att jag nu ser fram emot att avsluta säsongens fantastiska Sommarloppis, 

vilket blir om två eller högst tre helger framöver. 

Sådan otrolig energi o glädje den gett, 

på nåt underligt o finurligt sätt känns det som att den burit o lyft mig i sommar. 

Den har varit min livlina o min bästa kamrat kan man nästan säga.

Nåt jag verkligen behövde efter 3 månaders total isolering under den här så underliga o overkliga våren. 

Jag är glad jag hade mod nog att öppna 

att jag löste logistiken o att allt hittills gått till 100 % bra....

Sedan att man som hustru, mamma o farmor oroar sig fördärvad över saker man inte kan påverka, 

ja det håller på att äta upp mig totalt.

Skör o svag plockar jag varje kväll ihop resterna av mitt forna jag, 

kryper ner under täcket o ber om en god natts  stärkande mardrömsfri sömn.

För att kunna orka ta mig vidare o framåt även nästa dag

för hur tufft det än är nu,

lever jag efter devisen att 

"man prövas aldrig mer än det man orkar bära" ..

Låt oss hoppas det är så 🙏🏼

//Irene