igår var jag på Smedjan på Myggjagare o Näbbstövlar
en musikalisk resa från 50-tal till 70-tal
för mig var det dock en både smärtsam
men samtidigt också en trevlig upplevelse
när tonerna av Han måste gå
Gunnar Wiklunds paradnummer från 1960 spelades
grät jag faktiskt
tänk att minnen kan göra så ont
Jag kastades tillbaka till en 9-åring
som aldrig känt sig välkommen eller älskad
men som låtsades att det var hennes "icke närvarande" pappa som ringde
o drömde om hur han skulle säga att han saknade henne o älskade henne
o att mannen hennes mamma umgicks med just då
kunde dra för nu skulle han komma tillbaka
nåja, åren gick o jag blev en brådmogen men ansvarsfull tonåring
som olovandes for på Rockfestival, började luta åt "vänster"
mest bara för att det var riktigt inne just då
o man ville ju vara med i "innegänget"
köpte Gul o Blå jeans o Skepparkavaj
o Palestinasjalen var ett måste
blev ihop med en "popbands-musiker"
o då i mitt tycke Hofors snyggaste kille
o även mest eftertraktade ...........
bara för att stunden senare kastas in i 70:talet
spela ABBA o Rösta NEJ till kärnkraft
inga motsättningar där inte =)
på 70:talet var allt tillåtet,
nåja, nästan i alla fall
o trots ej fyllda 20
få egna barn o stor familj
där kärlek alltid givits o aldrig saknats
om än föremålen skiftat
som sagt det var en berg o dalbana för mig
från det lilla oälskade oönskade barnet
till tonåringen som gjorde revolt o växte upp alldeles för snabbt
till att senare bli den ansvarsfulla (nåja) mamman
idag är jag snart fyllda 65 (om en månad)
nöjd med livet o otroligt tacksam över hur allt blivit
jag ser sällan bakåt
eller känner bitterhet över det som varit
jag har lagt allt mörkt bakom mig o lever i nuet
har en otroligt fin stor familj
den absolut bästa mannen man kan få/ha
bor på en underskön plats
o mår så gott just nu att jag är smått euforisk
o ändå kan en enda lite låtrad
få mig ur balans o bli smått melankolisk
men å andra sidan
jag är ju inte mer än männsika
Frid Irene
Tack för ett så fint inlägg att läsa <3