Sitter med andra koppen kaffe vid köksbordet med tänt ljus
o en galet kelsjuk hund som mår bättre idag.
Dessvärre vaknade jag sorgsen
Regnet har just dragit in över åkern,
det är höstväder ute idag
o det börjar bli dags att ta fram värmeljus o vackra ull-pläden.
Med hösten kommer mörker, frisk hög luft o kyla
det är min årstid,
då jag brukar må som bäst
både kroppsligt o själsligt
men just idag känner jag mig bara sorgsen
försöker skaka av mig känslan
vet ju att det är så här
att den här sorgsenheten kommer o går
men just idag gör den förtvivlat ont
avgrunds-ont
klär sakta o motvilligt på mig
gör mig i ordning för morgonrundan
tar fram stövlarna
då bryter solen igenom
om så bara för en sekund
men ljuset fanns där
hundarna följer motvilligt med ut
fattar inte varför matte absolut måste ut just nu
ändå är det för deras skull jag traskar iväg
jag andas in den kalla friska luften
fyller lungorna med livsgivande syre
känner hur livsandarna yrvaket vaknar till liv
pockar på uppmärksamhet
viskar "du lever, du är älskad, du behövs"
jag svarar, "jag vet o hjärnan vet"
men frågar "varför känner inte hjärtat det också"
Frid Irene
