kommer på mig att läsa om

skönhetstips, frisyrer, viktnedgång,
ögonoperation o andra ingrepp
 
är det ett friskhetstecken
eller en saknad av svunna tider
 
är det hjärnans sätt att kicka igång
processen där jag tar tag i förfallet o modfälldheten
 
eller är det bara en längtan tillbaka
till bekymmerslösheten i att ha perfekt syn,
ett blont hårsvall, normal vikt
o kunna alla vännernas telefonummer i huvudet
 
en längtan tillbaka till tider då man dansade
natten lång i högklackat o snäv kjol
istället för som nu hasa omkring
i fotriktiga ECCO skor o ADIDAS byxor
 
en längtan tillbaka till ljusa sommarnätter
då man älskade natten lång
o ändå kom till jobbet pigg o fräsch som en mogen persika
ja, vad skall jag skriva här nu då
att jag gör nu...det får ni fundera ut själva
nåt jobb går jag i alla fall inte till på morgonen
 
är det ett sundhetstecken att följa med i det senaste
eller är det kanske det som gör mig så trött o nedstämd
att ständigt vara "uppdaterad" för att inte missa nån
av de sensate trenderna eller händelserna
 
vägskälet jag står vid
är ju delvis sprunget ur denna fundering
 
jag vill ju så mycket
men orkar så lite
 
egentligen är jag oerhört tillfreds med mig själv
nöjd med det jag åstadkommit
oerhört stolt över min familj
 
men ändå finns en längtan till tiden
då jag kom ihåg ord/namn utan problem
inköpslistan utantill i huvudet
såg ögonfransarna när jag skulle måla dem
kunde ha storlek 38

inte ansåg att dagen höjdpunkt
är när postbilen kommer
 
orkade gå till affären o hem
utan att vila två timmar sedan
 
eftersom jag inte kan bestämma mig för
om jag borde börja prenumrera på PRO-tidningen
 
 
istället för att läsa AMELIA
 
 
känner jag mig lite som  Gösta Ekman o Tage Danielsson
i sketchen Aftonbladet eller EXpressen
 
 
 

nähäpp...nu är det dags att sluta fundera
ta en kopp kaffe
o göra dagen oavsett val eller funderingar
det finns ju viktigare saker i livet,
som att LEVA det till exempel
 
Frid Irene

jag står vid ett vägskäl

 
där det finns två valmöjligheter
en rak fin enkel
en smal krokig utmanande o svår
 
naturligtvis dras jag mot det enkla raka
det som inte kräver så mycket
mot det jag tror mig mäkta med
 
men känner instinktivt
att den vägen är jag inte redo att välja
jag som älskar utmaningar
har så svårt för ett "nej det går inte"
 
jag som lever efter mottot:
 
 
vi har en lång diskussion hjärnan o jag
en titanernas kamp utspelas
hjärtat vill - hjärnan säger "NEJ
gå rakt fram välj det enkla"
 
jag är inte beredd ännu
på att vika av från mitt JAG

envist svänger jag åt vänster
ångrar mig som vanligt halvvägs
lovar att nästa gång
nästa gång väljer jag det enkla
 
men just nu är jag inte där
då jag kan välja bort
livets utmaningar
så jag stretar envist på
 
varenda stapplande steg på utmaningens stig
är värt besväret
belöningen som väntar
är stolthet glädje o tillfredställelse
 
envishet kan vara av ondo
jag är mer envis än vad som är bra för mig
men just idag tackar jag för den egenskapen
hur skulle jag annars ta mig fram
 
alla gör vi våra val
jag väljer med hjärtat
det kan vara förödande
men ger mest i livets kassakista
 
vet att dagen kommer
då jag inte längre har nåt val
den dagen skall jag med rak rygg
o stolt hjärta välja den enkla vägen
 
o se tillbaka på livet med förnöjsamhet
utan bitterhet eller ånger
 
för den dagen jag väljer det enkla
är jag klar med det svåra
 
// Frid Irene
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

reserv-tankar

möjligen är det gråvädret utanför som smittar
eller "självömkan" som infiltretat mitt sinne
 
någonstans mellan april o januari
tappade jag bort mig själv
slag i slag kom de..
sorgerna o sjukdomarna
o de tog en bit av min själ varje gång
 
försökte hoppa trots att jag inte kunde
rev hinder som var mig övermäktiga
trampade på i invanda mönster
o dog lite grand pö om pö
 
körde slut på bränslet
började smutta på reserven
plötsligt stannade maskineriet
skar ihop o nu vill det inte starta alls
 
jag försöker vara "normal"
göra saker man skall
få dagen att fungera
jobbar med att hålla ångesten i styr
sover ofta o mycket utan att vakna utvilad
 
stolt o styvnackad står jag på barrikaderna
slåss mot mina demoner
mardrömmarna är tillbaka
de som följt mig sedan jag var liten oskyldig flicka
som nu den stora flickan måste bearbeta
o som bara dyker upp när svagheten flyttat in
 
accepterar kapitulerar o lägger mig sårbar på rygg
blundar o letar djupt i de serotenin-låga delarna i hjärnan
efter orken, viljan, styrkan, glädjen o modigheten igen
för den Irene finns där inne
henne har jag hittat många gånger
 
mörkret blir bara lite för kompakt ibland
o det är lätt att gå vilse i hjärnans labyrint
slocknar dessutom ficklampan under letandet
ja då kan det bli lite krisartat
 
trodde i min enfald
att nu hade jag rivit alla broar o hinder
lämnat mitt gamla trasiga jag
 
för livet blir ju inte bättre
än just det jag lever idag
 
tilliten har jag kvar
o den ger mig vingar
 
så tar jag mig bara över krönet
vänder det igen.........

frid Irene