har varit väldigt påtaglig ett par dagar
människor som är/varit mina vänner
människor jag känner
människor runt omkring mig
människor i alla åldrar
människor mitt i livet är borta för all tid o evighet
tankar som
men det var väl inte så här det skulle bli
det är ju nu livets efterrätt börjar
barnen utflugna, barn-barn, snart pension
massor av mognad, glädje o historia i ryggsäcken
livets bästa tid börjar ju nu
det är nu man skall njuta av frukterna från åren som gått
se tillbaka med ett leende o glädjas över att få vara med
nu när man äntligen mognat
blivit någorlunda klok
och har det gott
då släcks livet ner
utan förvarning eller efter en ojämn kamp
det var inte alls så jag tänkt mig
det fanns inte med i min planering
men nu är det ett faktum
och inget kan jag göra något åt
men det var inte alls så jag tänkt mig livet
att efter ha fyllt sextio o äntligen "barnledig"
trodde/tänkte jag naivt
att nu kan vi äntligen ge oss tid
att göra allt det där roliga
vi inte hann mitt i familje/arbets-livet
tänkte att ännu finns det GOTT om tid
jag tänkte att vi ALLA vänner o bekanta
skulle få bli gamla tillsammans
sitta på verandan o nicka nöjt åt varandra
och bli så förfärligt gamla
att vi lämnar jordelivet
tacksamma och nöjda med vad livet gett oss
nu blir det inte så för en del av oss
och jag sörjer det
o funderar oroligt ...
vem av oss står näst "på tur"
ingen vidare känsla
döden har varit alldeles för närgången
o krävande den sista tiden
därför ber jag den "dra dit pepparn växer"
o stanna där både länge o väl
Ljus o värme // Irene
