Dagbok om livet o dess ljus o mörker

Drömmar… ja inte kakorna då 

utan de nattliga drömmarna.

Jag drömmer oerhört mycket pga av min medicin jag äter,

o just nu drömmer jag om svunna tider o om när jag var yngre.

Jag vaknar oftast med ett leende 

då jag ofta träffat alla mina "gamla kompisar o goda vänner"

jag umgicks med för  30-40 år sedan.

Idag föll plötsligt poletten ner varför,

för många av dessa personer har jag ju inte träffat 

eller ens sett på just så många år tillbaka.

Så jag har ju inte en aning om hur de ser ut idag,

eller om de ens lever.

Så det är ju en omöjlighet att drömma om dem nutid, 

om jag inte följer dem på facebook.

Jag som försöker att aldrig se tillbaka 

tar tydligen igen det i det undermedvetna, 

alltså i mina drömmar.

Jag har haft ett sådant otroligt fint, roligt o rikt liv.

upptäcker jag genom o i drömmarna.

Som inatt när jag drömde om min 35-årsdag 

som jag firade i Luleå,

på en huvudskyddsombudskonferens.

Så trevligt, berikande o så mycket jag lärde mig där,

att jag just hade den drömmen berodde nog på att på Antikrundan igår 

jag såg en gammal o välbekant profil.

Stefan Pettersson,

han som var ordförande i facket på Försäkringskassan 

när jag var huvudskyddsombud där.

Så märkligt hur åldriga alla gamla bekanta blivit 

som jag träffar på i nutid, 

för självinsikten är ju urusel 

men jag fattar ju plötsligt 

att jag tyvärr också i deras ögon blivit gammal o oigenkännbar. 

Så drömmar kan vara vara både bra o dåliga

för plötsligt inser man hur fort tiden går,

kanske beror det på att sanden i timglaset 

håller på att ta slut !

o låta "lockarna" falla på tisdag 

o återgå till innan pandemin……

det skadar ju inte att försöka i alla fall☺️

Covid eller Omikron som väl är den dominerande just nu.

Känner att det är inte frågan om,

utan när jag också smittas,

speciellt som alla restriktioner dras tillbaka idag 

o Sim sala bim är viruset borta … eller nåt.

Fattar inte men så är det tydligen !!

Nåja jag håller mig lite på avstånd  ett tag till

när jag är i affären eller på andra offentliga platser.

Tills jag ser hur det nya fria livet ter sig o utvecklas.

för här är det mer regel än undantag att inte 

se en levande själ på promenaderna.

Så när jag är in till stan o veckohandlar

tycker jag att det är trångt om det är en i kön före mig.

Annars är dagarna helt präglat av OS i Bejing

i mitt tycke kan det inte bli för mycket av den varan.

Tittar på allt,

om kanske med bara ett öga på vissa idrotter

o glädjen i kroppen vet ingen hejd

när di svenske tar medalj.  

Appropå idrott imorgon har jag tänkt besöka nya gymmet hos oss

o se om det är nåt för en lätt luggsliten dam 

Kanske visar det sig att det räcker med mina dagliga hundpromenader 

eller så blir jag lika idog som jag var innan kroppen sa ifrån i fjol vår 

o så småningom även knoppen, 

för när man slås ut totalt efter varje pass

får febertoppar huvudvärk o måste sova några timmar 

är det lätt till att även psyket säger ifrån.

Men imorgon tänker jag testa mina gränser o se vart jag landar…

rädslan o oron är monumental 

för jag vill ju tillbaka till en pigg o vältränad kropp

För än har inte sista tåget gått….

Jag visste ju inte i höstas när jag stängde 

om den ens skulle vakna någonsin mer !

Men nu siktar vi in oss på öppnande redan i maj detta år  ☺️

Jag längtar så skall ni veta!!

Tänkte i höstas att fylla 70 i september 2021 

skulle vara en milstolpe som bestämde 

att nu får det vara nog för nu är du gammal Iréne 

o det är verkligen hög tid att sluta.

Men nu kliar det oerhört i Loppisfingrarna igen 

för ta mej tusan helt plötsligt har det hänt

(tack o lov)

otippade saker som gör det omöjligt 

att inte låta er alla få möjligheten att besöka den o fynda igen.