känns mest som att jag bara äter, skiter o sover.
Ursäkta ordvalet, men exakt så känns det för det mesta.
Det är tur vi har vårt lilla gym, där träffas vi en o halv timme två gånger i veckan väninnan o jag.
Det är vår "anti-Depp-medicin" o vårt överlevnads-kit
För att träna o prata av oss lite ger så mycket bra energier.
Kan nästan drista mig till att säga att det är o har varit min livlina
i dessa nu så långdragna sega jobbiga pandemitider.
Några till som är tacksam,
fast över fågelmatarna,
är dessa tre ovanliga fåglar.
De kommer flera gånger i veckan o vittjar alla matare på solrosfrön.
Nåja, fågel eller rådjur,
alla behöver de väl lite extra tillskott under vintern.
Vintern som försvann på två dagar
Alltså vi gick från att formligen bo ute på isen o pulsa i snö,
till barmark på bara två o en halv dag.
Att gå på leriga blöta o geggiga vägar är lika osexigt som det låter.
Igår åkte jag till Avesta trots spöregn
jag hade lovat Olle en rolig eftermiddag, regn eller inte.
För igår började våra senior-hund-och -träningsträffar i Karlbo Avesta igen
o turligt nog regnade det inte alls där.
Både Olle o jag var totalslut vid hemkomsten sent igår eftermiddag.
Eftersom jag först tränat på morgonen,
sedan åkte till Avesta på träning m Olle i en o en halv timme,
svängde dessutom förbi hos sonen m familj,
som jag inte sett sedan Lucia o pratade lite utomhus
o träffade äntligen de nya familjemedlemmarna.
Vad jag saknar det normala vardagslivet !!!
Sedan fortsatte jag till stan (Hedemora) för att uträtta en massa ärenden, återvinningen, hämta veckokassen på Hemköp,
komplettera lite varor på Ica,
skicka paket på Ok
Sedan hade jag sån syrebrist
på grund av munskyddet jag bär,
så även om jag hade haft fler saker att uträtta
hade jag ändå varit tvingad att avbryta o åka hem.
Trött ända in i märgen o med SPRÄNGANDE huvudvärk,
däckade jag tidigt i tv-soffan
för att ha en fulltecknad dag,
blev tydligen för mycket för en dam
i övre medelåldern
som har levt ett stillsamt o
kolugnt karantänliv i snart exakt ett år.
Det tog jag igen idag på promenaden
som jag njöt av det ovanligt tidiga vårvädret i strålande solsken.
Jag struntade till o med i att reta upp mig på allt hundbajs
som tinat fram ur snödrivorna.
Jag gick runt bruket med ett fånigt leende, hejdade glatt på allt o alla,
sög in allt det vackra o fick igång den slumrande kroppen igen.
Så nu ser jag fram emot en härlig helg,
med massor av glädje o sorglöshet.
Tänker inte ens bry mig om den hemska Corona-frillan jag dras med
utan bara äta/må gott o strunta i beach-2021.
