Egentid, en dyrbar o svårfångad tid

(null)
Idag tog vi oss lite egentid Bruno o jag
vi gick en lång skön promenad utmed sjölandet vid Grycken
Trotsade stormen o njöt där vi gick med vinden i ryggen.
Alltså det var så obändigt vackert att jag glömde bort 
både tårande ögon o nordanvind.
Vi var totalt ensamma ute 
o det enda som hördes var den starka vinden sus i trädkronorna 
det var där o då jag kände att jag saknar min egentid.
Den där tiden då allt stannar o du bara är.
Lugnet den ger o energin som byggs upp av att bara umgås med dig själv.
Att våga erkänna att du gillar dig själv,
att kunna säga ärligt att du duger som du är,
att du är unik o att det är helt ok att vara det.
(null)
Jag är ju annars människan som inte vill vara eller känna mig ensam
jag skulle kunna ha min stora bullriga familj runt mig dagarna i ända 
o ändå inte.
Jag föddes ju i ensamhet o nästan i skam,
växte upp i saknad o i avundsjuka på alla som hade syskon o "riktig" familj.
Det har jag för länge sedan förlikat mig med det 
o är både stolt o lycklig över min stora härliga familj.
Bestämde mig tidigt för att ha så många barn kroppen bara orkar med
tre egna o en bonus blev det innan butiken stängde.
(null)
Ändå kände jag idag att ensamtid är guld värd
Som att gå på hemlighuset utan att behöva dela det.
Hade nån sagt till mig för 40 år sedan 
när jag skaffade vår första hund Schnauzern Frasse 
att nu är det slut på egentid på toa
hade jag bara fnyst o sagt att det bestämmer man väl själv. 
Det har visat sig att jag hade fel o att 10 gånger av 10
har man sällskap när man uträttar sina mest privata behov ☺️
(null)
Det händer att jag som är en liten godis-ätare
tittar in i kylskåpet o kollar om där finns nåt smaskigt 
man kan förse sig med när suget smugit sig på.
Inte en enda gång klarar man det utan sällskap i köket,
för vänder man sig möts man av två par trånande ögon,
som säger att de gärna delar det där goda med mig.
(null)
Fast när jag tänker efter
känner efter vad mitt hjärta egentligen säger
så skulle jag inte vilja byta eller ändra nåt i min vardag.
Egentid må vara guld värd
men att ha nån som älskar en oavsett vem eller vad
o som vill dela tiden o livet med dig
är helt oslagbart o så värdefullt att det slår allt.


45 dagars ”radiotystnad”

Äntligen har jag vaknat till liv igen
Det har varit en tyst o mörk o jobbig period i kroppen ett tag nu,
där jag gått i en oändligt lång korridor 
där alla dörrar varit stängda, låsta o oöppningsbara.
Till slut kom jag fram till slutet av den
o möttes av den branta trappen som ledde upp o ut
men som visade sig vara mig övermäktig
o inte ens värd att försöka ta sig upp för….
"Tröttheten" eller fatiguen har varit det som styrt mina dagar
den som gjort att jag inte orkat koncentrera mig så pass att jag 
kommit mig för eller ens orkat skriva något här,
för det har varken energin eller orken räckt till.
Denna gång blev den mig så övermäktig
att jag inte ens öppnat Bloggen sedan sist.
Då skall ni veta att skriva o berätta är vanligtvis min glädje o livlina
o nåt jag har enorm glädje av o som gett mig energi.
Men nu har dimman lättat o den värsta hjärntröttheten släppt
o genast vaknar skriv o berättarglädjen igen.
Jag är påväg att vakna igen.
(null)
Att försöka skriva ikapp allt som hänt är svårt 
men vi har firat en ljuvlig jul i stillhet
o träffat alla våra barn o deras familjer i omgångar.
Ingen av oss har fått Covid eller Omikron,
förrän nu denna vecka då yngste sonen m sambo åkte dit.
Jag har varit orolig över väninnan 
som genomgått nåt dramatiskt o livsomvälvande
men som i slutändan visade sig bli både bra o helt ok.
Stefan har fyllt 65 år o är nu pensionär på riktigt.
En aktiv sådan då han helt tappat det i långfärdsskridskor 
o åker mot Hofors alla dagar det inte stormar eller toksnöar.
(null)

Det har blivit upp emot 110 skridsko-mil hittills denna vinter för honom.
Jag har sakta men säkert börja promenera med hundarna  igen
o är nu uppe i över 10000 steg om dagen 
det har tagit lite tid men långsamt går också framåt.
Det har varit målet att komma dit igen 
o det får räcka för en dam i 70 årsåldern.
(null)
Det känns gott i själen o den där dödsångesten som kom med tröttheten 
håller på att ge vika för livsbejakelsen o livsglädjen.
Skulle säga att nyfikenheten o förväntningarna på livet 
har vaknat till liv på nytt.
Trötthets-skovet är besegrat o jag längtar framåt igen.
Jag kommer nog ALDRIG mer ta en medicinfri månad 
för detta var att betala för dyrt.
Så oerhört jobbigt innan man, eller om man ens kommer 
tillbaka i forna tiders glans efter att ha återupptagit medicinering igen.
Är ju så pass kommen i ålder att jag nog vågar ta den risken.
Som tur är har vintern varit så vänlig o bjudit på så mycket 
isen på Grycken har varit farbar sedan slutet av november 
så många timmar har vi tillbringat där.
Åkt spark, gått långa rundor o varit ute vid Dansholmarna o grillat o lekt
med äldste sonen o hans familj.
(null)
Det gäller att hitta de där små guldkornen i vardagen
när man inte bör umgås inomhus o nära för tillfället.
Vi försöker ju hålla oss virusfria så länge det bara är möjligt 
jag har ju nyss rest mig igen o vill för allt i världen inte golvas igen.
(null)
En rolig sak som vi fick i julklapp som jag måste visa
nu vet jag inte om detta är vårt Stjärnsund 
Men jag älskar ölbacken, 
som för övrigt var knökfull med godsaker när den levererades,
den pryder verkligen sin plats numera bredvid vår grammofon 
där den fyllts av våra bästa vinylskivor.
(null)
Sedan har jag ätit en glutenfri semla 
som fanns på Ica butiken i Hedemora,
himmelskt god o så värd alla onödiga kalorier.
Det var nog 10 år sedan sist så jag var så värd den.
(null)
Nu känner jag att skrivstunden är över 
o det är dags för att gå ut på promenad.
Blickarna i ryggen säger så ☺️
Men jag återkommer….