Sista julbordet igår för i år
jag hade bjudit svägerskan, en av sönerna o maken till det
Eftersom jag jobbar lite innan o välkomnar med glögg o pepparkakor
så hade jag bråda tider innan jag kunde stråla samman till bords med min lilla familj
Men när jag väl gjorde det o kunde inta julbordets alla läckerheter
så njöt jag i fulla drag
Så gott o så vällagat
Jag kommer sakna mötena med alla goa människor som kommer för att äta,
så mycket prat o skratt under så kort tid är det inte ofta man får uppleva
tur det kommer fler jular o nya julbord
Hur som helst nu går jag ner i viloläge o väntar in julen 2016
Att stressa ihjäl mig inför julen var det många år sedan jag gjorde
Ibland blir man smartare med åren
o all julstress ja den har vi lagt av med både maken o jag,
vi besöker barn o vi väntar hem barn,
Vi bjuder inte hem alla fyra "ungarna" m familjer på en o samma gång längre,
till det har vi numera ett för litet hus o inte orkar vi med det heller,
så för oss är upplägget vi numera kör alldeles perfekt
o ett som passar oss gamlingar bra.
Haha det låter som om vi vore hundra år,
men nej då vi är bara lite trötta o slitna
o vi har därför bestämt oss för att bara må bra
att inte låta oss styras av måsten o gamla invanda traditioner,
julhets o hysteri med julklappar i mängder o massor av mat.
Det dessutom helt utan att få dåligt samvete eller be om ursäkt på nåt vis !
För, för både Stefan o mig är det ett perfekt sätt att fira julen
om sen alla barnen inte håller med eller tycker lika om det,
så har vi bestämt att det är deras problem,
tänk så många gånger genom åren vi inte tyckt att deras val varit bra
utan att kunna påverka det nämnvärt
Tro nu för Guds skull inte att vi inte firar jul,
pyntar hemma, gör hemtrevligt eller ger barn-barnen julklappar,
klart som korvspat att vi gör !
men på vårt vis o på ett vis vi tycker är försvarbart, hållbart o rätt !
Men det tog många år att komma dit o att hitta en väg som känns bra.
Julen är för mig en njutningens högtid, en fridfull o glädjens tid.
Säg den stora familj med en brokig skara av individer där alla tycker lika,
tycker om varandra helhjärtat, håller sams o trivs ihop
o orkar vara alla till lags utan att göra knut på sig själv.
Där inget gror under ytan o alla bara svämmar över av kärlek till varandra,
där man kan vara rak, förlåtande o ha överseende.
Ju större familjen blir desto fler viljor, känslor o olikheter
som skall samsas vid samma bord...
dessutom med en tomtemor (jag) som inte orkar kan eller
har förmågan längre att styra upp allt
så som jag en gång i tiden gjorde
Jag älskar min stora brokiga familj
kan gå i döden för dem, försvarar dem med en tigrinnas mod om det behövs.
Så det är inte det som fattas...
För vad hjälper allt det
när hjärnan efter några timmar i stora sällskap aviserar att nu vill den inget mer,
energin i kroppen löses upp i atomer o går vilse bland trötta lemmar, namn, ord, röda trådar
o flytande konversationer vävs samman till en gigantisk ogenomtränglig filt,
det är en så märkligt känsla o en så hjälplös trötthet att jag inte kan beskriva den.
Naknare o hudlösare än då när jag står där utan min glada fasad
o mitt av mig så finurligt uppbyggda försvar inte längre finns där,
det är en känsla blandad av tomhet, rädsla, uppgivenhet o total hjälplöshet.
Där o då visar MS-skovens skador sitt fula nylle.
Jag som nästan aldrig tittar bakåt
kan ändå inte låta bli att tänka på hur det var "förr"
innan jag fick finna mig i att dela platsen i hjärnan
med min parasiterande ouppsägbara hyresgäst
// godnatt Irene
