dyker så djupt
att jag inte vet om jag tar mig upp till ytan igen
allt rasar
känner mig så ensam
trots att jag inte är det
idag känns universum större än någonsin
oändligeheten skrämmande
o glädjen lika långt borta
nervsmärtorna plågar mig
o tar mig till mörka platser som jag inte vill besöka
nervsmärta o sorgsenhet..går hand i hand
märker jag nu
det var år o dagar sedan jag grät över mig själv
idag kan jag inte sluta
befriande, näe det kan jag inte påstå
inte ens tröstande
som ett litet nystan
rullar jag ihop mig
gömmer mig i mig själv
o bara vill försvinna in i vackra drömmars land
avundsjukt läser jag alla "hejsan hoppsan" statusar på Facebook
utanförskapet känns påtagligt just idag
vill också vara med i den gemenskapen
slickar de öppna såren
men vad hjälper det
när nya uppstår hela tiden
hopplöshetens rand står framför mig
lockar o pockar
jag velar o backar
va fan är detta som kletat sig på mig
smärta härdar-
det dödar inte
vem upfann dessa floskler
"smärta" dödar visst
känslor, glädje o livsgnistan dödar den
idag skiner solen utan att värma mig
för jag är inte mottaglig
sorgsenheten har parkerat i mitt hjärta
trots att det råder parkeringsförbud för sådant där
bestämmer mig för att ändå gå ner på marknaden
trasig, utanför, otillräcklig o "naken"
kanske hittar jag glädjen där
om inte annat så har jag övervunnit mig själv
o trotsat alla fysikens lagar
bara genom att ta mig ut
för egentligen är det en OMÖJLIGHET idag
men eftersom jag är en obstinat o hallstarrig kvinna
tar ordet OMÖJLIGT mig vidare
för det just det ordet finns inte i min värld
Frid Irene
Vet inte vad som är värst. Att ibland ha "ljusare stunder" (läs: timmar) när man är kapabel att uppskatta att solen skiner och att man verkligen ser att bladen är gröna. När man klarar att gå mer än 20 meter utan att smärtorna tar över helt och man måste sätta sig. Känna dofter och till och med kunna skratta några gånger utan att det triggar igång smärtor.
Eller, att inte längre kunna känna sig glad alls för precis varje gnutta kraft går åt till att bara hålla sig igång, klara att koka kaffe eller ta på sig sockorna. Och då saknar man så oerhört dom dagarna när man mådde "ok". Längtan blir avgrundsdjup!
Tappar man nåt på golvet får det ligga, plingar det på dörren hinner man inte öppna förrän besökaren hunnit ta upp mobilen för att ringa och fråga om man inte är hemma, för man hinner inte resa sig och öppna så snabbt!
Lika jävligt är det med som "vänner" som VET hur man har det, men ändå inte ens "offrar sig" för att hör av sig för att vilja prata bort en stund på telefonen.
För gud förbjude om det skulle ta 10 minuter av deras dyrbara (friska!) tid för att göra någon annan glad!
När nerv- och muskelsmärtorna slår till förstår ingen frisk hur det är, och det jävliga är att man inte kan "dela med sig" av det till några som man tycker borde få sig en tankeställare. Så det där talesättet att "man inte ens önskar sin värsta fiende att ha så ont" är skitsnack, dom får gärna ta ALL smärta, utan prut och fason!
Till kram från mig till alla Smärt-Systrar!