kanske borde jag stanna upp och fundera lite
tänka på vad som är viktigt i livet
jag har mått så bra de senaste 2-3 månaderna
så plötsligt har alla spärrar släppt
jag planerar,vill så mycket, tycker det händer för lite,
pladdrar och skrattar som förr..
jag vill ha en stuga vid vatten,
önskar mig växthus
varför inte några höns
ett stort takat uterum,
gärna kombinerat med en lite pool
en lång varm "bara du o jag" semester
idag hann verkligheten ikapp mig
mannen min säger trött när vi småpratar lite i köket
"jag hoppas jag orkar fram till semestern i alla fall"
han känner sig trött o sliten
är sönderstressad och orkeslös..
min stora starka "Fjäs-gubbe"
och här går jag och sprudlar av glädje o energi
eller rättare sagt energi som jag tror jag har..
hjärnan lurar så gärna kroppen till stordåd
vilket resulterar i total utmattning
och kommentarer från gubben som...
"det kanske är dags för oss att skaffa lägenhet"
då fryser jag till is
mina "mörka tankar" hälsar på igen
vet att naturligtvis kommer den dagen också
men inte vid 58 års ålder...eller
jag är ett "frihetens barn"
har svårt att tänka mig instängd i en liten lya
vill kunna känna det daggvåta gräset under mina fötter
njutandes en het kopp kaffe en tidig solvarm morgon..
just nu
är det viktigt för mig
vad morgondagen säger vet jag inte
familjen då, barn,barn-barn och vänner
undrar ni
naturligtvis kommer de först
de är ju kittet som håller samman stenarna
men att planera, önska, vilja,
har så länge varit väl dolt i mitt sinne
har liksom inte vågat släppa fram det
eller snarare inte orkat släppa fram det
eftersom besvikelser inte gått att förena med
min sinnestämmning de senaste åren..
när det nu pockar på igen
ger det ett rus och en glädje
jag vill så mycket
vågar så mycket
eller rättare sagt
jag har hittat livet igen...
Å jag känner igen det!! Att börja våga älska livet när det återkommer, allt blir starkare, färger, lukter, ja allt. Samtidigt som en smärtsam vetskap..för hur lång tid?? En önskan att mannen bredvid ska ha samma intensitet, vilja göra, men så ofta sliten och trött efter att befinna sig i "verkligheten". Att hitta balansen i att göra mycket men ändå inte utmatta sig. Vi flyttade från hus på landet -98 men köpte samtidigt torpet för att behålla det livet men kanske i annan mängd och jobb. Just nu känns det skönt att vara i lägenheten med det enkla i hushåll och hygien. Kanske morgonkaffe på balkongen. Det finns en baksida på allt, just nu trivs jag med de sidor som lya och torp har. Jag förstår så väl ditt behov av gräs mellan tårna och muggen i handen!! Kram/ywonne
skriven