satt o slösurfade på Facebook

hittade en sida med healing-smycken mm.
åhhh, vill ha !
precis vad jag behöver !
kanske min räddning/hjälp just nu !
tänkte jag lite snabbt
 
(lånad bild)
 
men allteftersom jag scrollade runt på sidan
läste det ena "underbara" efter det andra
så hittade jag ändå inget som sa "klick"
mitt undermedvetna hade börjat tvivla
hela min kropp började protestera
till slut stängde jag ner sidan
 
om det var så enkelt att bli "frisk" må bra o leva länge
så skulle alla människor bära dessa stenar 
aldrig behöva gå till läkare
visserligen kan "tro försätta berg"
men mina tvivel fick företräde idag
 
så jag drog ett djupt andetag
bestämde mig för att ta tag i mitt liv alldeles på egen hand
inte tro att varken stenar, andlighet, "trolltyg"
eller för den del att vanliga skolmediciner
skulle kunna ge mig det jag behöver
o längtar efter just nu
 
har någonstans på vägen hem 
tappat bort Irene, den där trygga Irene alltså
ångesten, skräcken o otryggheten
som jag gömt undan sedan min barndom
har av outgrundlig anledning poppat upp
den som jag förträngt, begravt o glömt
 
därför har jag ju alltid valt att aldrig titta bakåt
eller grävt i minnen
 
nu pockar det ändå på
tar mig till platser jag är livrädd för
viskar i mitt öra sånt jag ej vill höra
lever rövare med mig på natten
i drömmarnas otäcka nakna värld
 
min barndom förföljer mig likt min skugga
helt omöjlig att springa ifrån just nu
får otäcka tankar som att, tänk om jag gett även mina barn
denna mara, denna otrygghet o känslan o vetskapen om
att inte vara önskad eller ens älskad
jag som älskar barnen mer än livet självt
tänk om jag ändå gjort fel eller missat nåt under resans gång
 
går igenom ett litet helvete just nu
inser att jag måste en gång för alla
göra upp med mina demoner
jag måste nog till o med döda dem
för att kunna släppa allt o få ro
o kanske äntligen slippa marorna om natten
 
jag vet att jag en gång BESTÄMDE mig för
att aldrig låta min mor o min fars val
förstöra mitt liv eller påverka mig i mina val i livet
att ALDRIG låta min "ovälkommen"-känsla
få mig att välja fel väg i livet
tror jag lyckats ganska bra med det
eller jag vet att jag valde rätt väg den gången
 
för måste säga att jag har det oerhört bra idag
 
nu blev ju inte vägen spikrak
har tagit många omvägar innan jag hamnade rätt
för livet är ju ingen snitslad bana tyvärr
men jag har alltid varit "rätt vägval" trogen
 
och livet idag är gott
jag har det bra
har världens finaste man
barnen har växt upp till oerhört fina individer
 
varför kan man då inte glömma
eller helt förtränga det som varit
 
jag har haft mardrömmar hela mitt liv
bara för nåt som hänt för mer än 50-65 år tillbaka
 
bestämde mig för att skingra tankarna o känslorna
o hitta på nåt konstruktivt
 
 
valde därför att gå ut o skotta snö
vilket faktiskt gjorde gott i själen
för "duktig"-känslan överträffar allt
o kanske är det så i alla fall
att träning gör dig glad o kroppen tok-nöjd
 
 fast jag blir då fortfarande bara trött av det jag
men det kanske kommer...
 
 
 
att sedan komma in o se att det snöar lappvantar ute
kan ju lägga lite sordin på glädjeruset i kroppen
men känner mig ändå nöjd just nu
 
 
 
 
o efter en kopp kaffe o ett härligt telefonsamtal
från äldste sonen, så skiner faktiskt solen igen
ibland behövs så små ting för att vända mörker till ljus
 
Kärlek till Er alla 
Irene
 
 
 
 
 
 

Kommentera här: