jaha,
att åka till stora huvudstaden var riskfyllt
för det visade sig
att en enda av 08-områdets förkylningsbaciller räckte för att golva mig
eller åtminstone få mig helt tyst
då jag tappat det mesta av rösten sedan två dagar
kroppen är slånkig o inte mår jag speciellt bra heller
men skam den som ger sig
jag stretar på här hemma i alla fall
den där "duktig-genen" ställer till det
så att vila som kroppen tycker
det går liksom inte
för hjärnan hittar på en massa annat
igår städade jag huset
idag tvättar o bakar jag
fast TV-soffan ropar ut sin ensamhet
o lockar med sina gosiga dunkuddar o ullfilt
för vem, struttar jag runt egentligen
fattar inte att jag är så rastlös i kroppen
får nästan för mig att kroppen försöker ta igen
alla stillasittande trötta dagar från min zombie-tid
o kanske är det så
för det är ju så förbaskat underbart roligt
att ha kommit igång o träna regelbundet
att cykla långa turer på sommaren
orka hålla igång en hel dag
o det utan att helt slås ut dagen efter
bara det att kunna planera en aktivitet
utan att få ångest o bara känna oro över
"hur jag skall mäkta med "
den GLÄDJE-känslan är svår att beskriva
om man inte varit nere i gropen själv
i gropen där tröttheten förlamar en
kropp o knopp inte hittar varandra
när hjärnan kokar efter ett par minuter av nya intryck
eller där vardagsljuden skär som knivar
där man tappar ord o är seg i talet
nervsmärtan hittar nya triggerpoints
o man är så skör så man inte ens orkar med sig själv
så vad är några förkylningsdagar
jämfört med det
tar gärna det bara inte nåt annat hoppar på tåget
o drar ner mig i djupet igen
därför struttar jag på trots lite sega dagar just nu
låter inget oknytt fördärva mitt nya HÄRLIGA liv
jag älskar BRA dagar,
samlar på dem o kan inte få för många
är tacksam o ödmjuk inför det fakto att jag dragit vinstlotten
gått från dålig till bra
istället för tvärtom som många av oss kroniskt sjuka gör
har så många o mycket att tacka för det
mannen min som alltid finns vid min sida
barnen som aldrig klagar
barnbarnen som är lika glada fast vi ses för sällan
väninnan som tar med mig på träningarna
o ser till att det blir av
min husläkare som alltid finns där
o inte ger sig när saker o ting kärvar
vännerna som jag trots allt har kvar
o fast vi inte ses så ofta
är det som om det var igår när vi äntligen ses
sist men inte minst
våra två vovvar som tvingar matte att gå minst
två promenader varje dag i ur o skur
hur mycket det än tar emot
bättre "bromsmedicin" finns inte
än ovanstående komponenter
o helt utan elaka biverkningar är de också
vilket väger upp lite
mot de som läkemedelsindustrin rekommenderar för oss behövande
o som nästan alltid har nåt "surt med sig bland allt det söta"
ville egentligen bara berätta att glädjen i bröstet
är större än förkylningen däri
att stoltheten över att ha kämpat mig tillbaka
är enorm o överväldigande
envishet är en dygd
o jag har massor av det
frid irene