möjligen är det gråvädret utanför som smittar
eller "självömkan" som infiltretat mitt sinne
någonstans mellan april o januari
tappade jag bort mig själv
slag i slag kom de..
sorgerna o sjukdomarna
o de tog en bit av min själ varje gång
försökte hoppa trots att jag inte kunde
rev hinder som var mig övermäktiga
trampade på i invanda mönster
o dog lite grand pö om pö
körde slut på bränslet
började smutta på reserven
plötsligt stannade maskineriet
skar ihop o nu vill det inte starta alls
jag försöker vara "normal"
göra saker man skall
få dagen att fungera
jobbar med att hålla ångesten i styr
sover ofta o mycket utan att vakna utvilad
stolt o styvnackad står jag på barrikaderna
slåss mot mina demoner
mardrömmarna är tillbaka
de som följt mig sedan jag var liten oskyldig flicka
som nu den stora flickan måste bearbeta
o som bara dyker upp när svagheten flyttat in
accepterar kapitulerar o lägger mig sårbar på rygg
blundar o letar djupt i de serotenin-låga delarna i hjärnan
efter orken, viljan, styrkan, glädjen o modigheten igen
för den Irene finns där inne
henne har jag hittat många gånger
mörkret blir bara lite för kompakt ibland
o det är lätt att gå vilse i hjärnans labyrint
slocknar dessutom ficklampan under letandet
ja då kan det bli lite krisartat
trodde i min enfald
att nu hade jag rivit alla broar o hinder
lämnat mitt gamla trasiga jag
för livet blir ju inte bättre
än just det jag lever idag
tilliten har jag kvar
o den ger mig vingar
så tar jag mig bara över krönet
vänder det igen.........
frid Irene
